Vävning – framställning av vävda textilier

Vävning är en beteckning för en av teknikerna som omvandlar spunnet garn till textilier. Det finns många olika vävstolar och vävtekniker, men gemensamt för dem är att man flätar samman trådar som ligger vinkelrätt mot varandra.

Vävkonsten är ett gammalt och traditionsrikt hantverk som med tiden har förfinats och automatiserats, men det är fortfarande samma tekniker som används än i dag. Vävarna i Nepal, där våra halsdukar och sjalar blir till, kommer vanligtvis från en familj av vävare där kunskapen om detta konsthantverk har gått i arv genom generationer.

I den här artikeln går vi igenom processen, kompletterad med video och bilder från vår produktion i Kathmandu. I vår produktion använder vi indiska skaftvävstolar samt jacquardvävstolar. Båda typerna sköts med händer och fötter, utan användning av el.

Hur väver man?

Inom vävning finns en del terminologi vi måste ha på plats först. Trådarna som går i vävstolens längdriktning kallas varp. Varptrådarna mäts upp innan vävningen börjar. De ska vara lika långa och ha en längd som motsvarar den önskade längden på den färdiga textilen.

De tvärgående trådarna kallas inslag. Vävningen sker genom att några av varptrådarna lyfts upp och bildar det man kallar skälet. Inslaget förs sedan fram och tillbaka i tvärgående riktning genom skälet och bildar bindningen. Innan vävningen börjar grupperas varptrådarna i skaft så att man kan lyfta grupper av varptrådar. Den allra enklaste tuskaftsbindningen kräver bara två skaft, där varannan varptråd är grupperad i varje skaft, och därför kallas detta vävmönster också tuskaft.

För att föra tråden fram och tillbaka mellan varptrådarna används ett föremål som kallas skytteln. Skytteln är spetsad i båda ändarna och innehåller en spole med inslagstråden. Skytteln förs sedan från vänster till höger och tillbaka igen.

I videon nedan ser man hur skytteln förs från sida till sida i högt tempo, medan vävskeden går fram och tillbaka i vävstolens längdriktning. Vävskeden ser till att inslagstrådarna slås samman så att de ligger helt tätt intill varandra. Vävstolens mekanik ser till att koordinera de rörliga delarna, men det krävs många års erfarenhet för att väva i det tempot.

Vävmönster

Under vävningen flätas trådarna samman så att de låser varandra fast. Sättet det görs på bestämmer mönstret på den färdiga textilen och kallas bindningen. Det finns många olika vävmönster som ger den färdiga textilen var sin särprägel. Vävmönstret är inte bara avgörande för strukturen, utan de olika bindningarna reflekterar också ljuset olika och känns även olika mot huden när man bär det.

Det finns tre grundmönster som alla kan varieras.

Tuskaft (lärft)

Tuskaft är det enklaste mönster man kan tänka sig. Inslaget går över den första varptråden och under nästa. Nästa gång förskjuts det, så att man går under den tråd man gick över förra gången. Det ger ett slätt och enhetligt resultat.

Man kan variera mönstret genom att gruppera ett antal trådar, både varp och inslag, så att mönstret blir mer markerat och påminner lite om korgflätning.

Väver man med inslag och varp i olika färger kan man uppnå en fin melangeeffekt.

Tuskaft (lärft)	Panamabindning (basket weave)

Kypert

Kypertbindningen påminner om panamabindning, men grupperna förskjuts för varje inslag, så att ett diagonalt mönster bildas. Kypert kan varieras så att andra mönster bildas, som till exempel diamantvävning och fiskbensmönster, där diagonalerna bildar ett diamantmönster respektive ett fiskbensmönster.

Kypertvarianterna ger tyget ett synligt mönster. Även om varp och inslag har samma färg reflekterar de ljuset olika. Man kan även använda trådar i olika färger, vilket naturligtvis gör mönstret ännu tydligare.

Kypert	Diamantvävning	Fiskbensmönster

Satäng

Vid satängbindning går inslaget vanligtvis under 3–7 varptrådar innan det går över en varptråd. Nästa inslag förskjuts. Textilier vävda som satäng blir mycket släta och glänsande i utseendet. Därför är satäng populärt till sängkläder, skjortor, slipsar osv.

Vävs satäng med varp och inslag i olika färger får man en textil med olika färger på varje sida.

Garn

I vår produktion av kashmirhalsdukar, sjalar och plädar köps garnet på stora rullar och vindas sedan upp på mindre spolar. Spolarna till inslagstrådarna är små, eftersom de ska få plats i skytteln. Här i Nepal sker det för hand, eftersom man drabbas av täta och långvariga strömavbrott. För att göra sig oberoende av det opålitliga elnätet har man gjort så gott som alla led i produktionen fria från el.

Uppvindningen av varptrådarna sker på en större anordning. När vi tillverkar pashminasjalar vävs många åt gången som sedan klipps upp till de enskilda sjalarna. Vid tillverkning av till exempel 30 sjalar blir varptrådarna därför mer än 6 000 meter långa. I videon nedan kan man se hur tråden vindas upp. När man känner till omkretsen på det stora hjulet är det bara att räkna antalet varv hjulet kör, så vet man hur långa trådarna är.

Tråden kommer från stora rullar med flera kilometer garn. Till vävning av de ultratunna sjalarna är tråden så fin att 200 meter bara väger 1 gram. Vi importerar vårt kashmirgarn från Inre Mongoliet, där det bästa kashmiret tillverkas. Vi använder worsted-spunnet garn, som kräver de långa ullfibrerna. Det säkerställer det bästa resultatet och en textil som både är mjuk och läcker, men samtidigt hållbar och framför allt inte noppar sig vid användning. Kashmir finns även i grå och bruna färger, men den vita kashmiren är den finaste och även bäst lämpad för färgning.

Skaftvävning

Med skaftvävstolen kan man väva de tre grundbindningarna tuskaft, kypert och satäng. Tuskaftsbindningen kräver bara två skaft, medan de övriga bindningarna kräver tre eller fler skaft.

Skaften förbereds före vävningen genom att föra varptrådarna genom solven, som är ett litet öga fäst vid skaftet. Det finns ett solv för varje varptråd, och varptrådarna grupperas på de olika skaften. Vid tuskaft kopplas varannan varptråd till det ena skaftet, medan de övriga kopplas till det andra skaftet. När man sedan höjer de två skaften växelvis går inslaget växelvis över och under varje enskild varptråd.

De övriga bindningarna är mer komplicerade och kräver mer eftertanke att förbereda. På några av våra vävstolar kan det finnas upp till åtta skaft. Ett enda fel här förstör hela produktionen, så här gäller det att hålla tungan rätt i mun.

Skaften är upphängda i trissor så att de kan lyftas och därmed ge plats för skytteln som för inslaget under de lyfta varptrådarna. När inslaget förs tillbaka är det andra varptrådar som är lyfta, och därmed låses trådarna fast. Med trampor lyfter vävaren skaften ett och ett, vilket öppnar skälet som inslaget kan komma igenom.

I videon nedan ser man hur vävaren styr vävstolen så att de olika skaften lyfts växelvis.

Allteftersom vävningen fortskrider dras det vävda tyget ned och rullas upp på bommen under vävstolen för att ge plats åt att skytteln kan röra sig mellan varptrådarna. När varptrådarna är förbrukade är vävningen färdig, och hela textilen är nu upprullad på bommen, där den i vår produktion klipps upp till halsdukar och sjalar i passande storlek.

På bilden nedan kan man se en produktion av jakhalsdukar som rullas upp på bommen.

Jacquardvävning

Jacquardvävningen uppfanns av Joseph-Marie Jacquard. Jacquardvävstolen gör det möjligt att väva komplicerade mönster. Till skillnad från skaftvävstolen, där man grupperar ett antal varptrådar på varje skaft som lyfts växelvis, kan man på jacquardvävstolen lyfta en godtycklig kombination av varptrådar. Varje rad i mönstret kodas in i hålkort, och vävstolen läser raderna en efter en under vävningen.

På bilden nedan ser man en jacquardvävstol bakifrån. Det är förhållandevis komplicerad mekanik. Överst i mitten av bilden ser man hålkorten som går i ring genom den övre anordningen. Här läses en rad åt gången. Varje position på hålkortet har en tillhörande trissa som i sin tur är kopplad till en varptråd.

Hålkorten består av en rad positioner där det antingen finns ett hål eller inget hål. Det finns en position för varje varptråd, och om det finns ett hål eller inte bestämmer om varptråden lyfts upp. Ett binärt system som senare kom till användning i datorer, där hålkort användes för att lagra information. På bilden nedan ser man hålkorten som används till våra vackra jacquardvävda sjalar.

Uppfinningen av jacquardvävstolen var banbrytande och gjorde det möjligt att massproducera textilier med mönster som tidigare var mycket tidskrävande att framställa. Det är en långsam och dyr process att koda hålkorten, som måste göras för varje mönster, men när de väl är gjorda går själva vävningen snabbt. Nedan ser man resultatet av ansträngningarna. Jacquardmönstret ger sjalen en vacker struktur.

Färgning av textilen

Färgning av textilen kan ske antingen före eller efter vävningen. Det beror på det önskade resultatet. Vill man ha ett flerfärgat mönster måste man färga garnet före vävningen. För de enfärgade eller flerfärgade sjalarna med glidande färgövergångar kan man färga efter vävningen. Färgen blandas i kokande vatten där det vävda tyget skonsamt färgas.

Grundfärgerna blandas noga efter recept för att träffa den önskade färgen.

Andra typer av vävstolar

Utöver de två vävstolstyper vi använder i vår produktion finns det ett stort antal andra typer av vävstolar. Alldeles för många för att ta med här, men till sist vill vi nämna bandvävstolen, som också används ofta i Nepal och resten av Asien. Vävaren spänner ut varptrådarna genom att fästa en bom runt sin egen kropp. I övrigt fungerar vävningen enligt samma principer som gåtts igenom i artikeln.