Kashmir

Kashmir, eller cashmere som det också stavas, är känt och älskat över hela världen för sin värme och mjukhet. En gång i tiden var det reserverat för de mest priviligierade – idag ligger det prismässigt på en nivå som alla kan ha råd med, och det har blivit en vardagslyx för befolkningen i allmänhet. Min egen passion for kashmir började när jag som ung fick en kashmir scarf i gåva. Sjalens mjuka textur var något alldeles speciell och det blev början på en livslång passion.

Men vägen till en vacker kashmir sjal eller cardigan är lång, och den börjar i ogästvänliga områden där kashmirgetterna bor.

Vad är kashmir?

Kashmirgeten (Capra hircus langier) och dennes fibrer, har fått sitt namn från Kashmir regionen mellan Indien och Pakistan, väster om Himalaya. I dag produceras det bara lite kashmir i regionen. Kashmir produceras framförallt i Kina, Mongoliet, Tibet och Afghanistan. Iran, Australien och New Zealand står också för en del av världsproduktionen.

Kashmirgeten är 60 - 80 cm hög. Hanarna och honorna väger i genomsnitt 60 respektive 40 kg, och lever i genomsnitt i 7 år. Deras päls är öppen med långa och grova ytterhår som täcker underullen. Varje get producerar mellan 100 och 160 gram kashmir fiber om året.

Underullen är mycket fin. Fibrernas diameter är mellan 12,5 och 19 mikrometer och har en genomsnittlig längd på 35 - 50 mm. Den fina ullen gör att getterna kan stå emot den stränga vinterkylan. När våren kommer, fäller getterna pälsen för att inte bli överhettade.

Alla fibrerna är keratinfibrer med en kemisk sammansättning som påminner om ull, vilket är varför de tekniker som används till ullproduktion är mycket lik tekniken för att framställa kashmir. Eftersom kashmir fibrerna är slätare och reflekterar ljuset annorlunda än ull, kan det vara nödvändigt att ändra färgformlerna för att uppnå samma nyanser.

Genom tiderna har det funnits en del vetenskapligt intresse i att korsa olika djurraser. Huarizo är t ex en korsning mellan alpacka och lama. Cashgora är en korsning mellan angora och kashmirget.

Insamling och produktion av kashmir fibrer

Av den totala världsproduktionen på 9.000 - 10.000 ton kommer 50-60% från Kina varav mer än hälften produceras i Inre Mongoliet. 20-30% kommer från Mongoliet och resten är fördelat över Iran, Afghanistan och andra länder.

I Kina och Mongoliet samlas kashmir fibrerna in genom att borsta djuren under fällningsperioden samt från att samla in sådant som fastnar i buskar och på marken. I Iran, Afghanistan, Australien och New Zealand brukar man klippa getterna.

Håren grovsorteras för hand efter färg och kvalité. Detta kräver erfarenhet och expertis, och reducerar mängden grova hår. Därefter hamnar fibrerna i en maskin som skakar bort små grenar och andra orenheten. Därefter avhåras fibrerna.

Kvalitén på de avhårade fibrerna värderas utifrån diameter, färg samt längd på håren. Den genomsnittliga diametern skall ligga på mellan 14 och 19 mikrometer, medan längden ligger mellan 150 och 450 mm. Kashmir från Kina, som anses som den bästa, har en diameter på mellan 14 och 16 mikrometer. Kashmir från Mongoliet är generellt tjockare i diametern som följd av korsavel av flera olika getraser för att maximera vinsten, med lägre kvalité som följd.

Erfarenhet visar att kashmirgetter som fötts upp i mildare klimat inte producerar lika fin ull som de getter som lever i sina naturliga omgivningar. Fibrerna är dock fortfarande finare och mjukare jämfört med andra djurhår.

Pris och framställning

Fin vit kashmir kostar ca. $130 per kilo. Den genomsnittliga diametern är den avgörande faktorn för priset på kashmir. Iransk och afgansk kashmir är vanligtvis 2-3 mikrometer tjockare än kinesisk kashmir och är därför ca 40 % billigare. Färgen har även betydelse, där vit är den dyraste då den kan användas både med sin naturliga färg och kan även färgas i ljusa pastellfärger. Brun kashmir är den billigaste då den endast kan färgas med mörka färger.

Kashmir kvalité

Det finns många beteckningar för kashmir kvalité. Grade A och Superior kashmir klass 1 är några av dem man ofta stöter på, men beteckningarna säger inte riktigt något om kvalitén, utan används oftast för snabb och enkel marknadsföring.

Det är inte heller lätt att tala om kashmir kvalité utan att bli lite teknisk, men vi ska göra ett försök.  

Det finns två sätt att spinna garn på, som kamgarn och som kardgarn. Den bästa kashmiren är kamgarn, då processen kräver långa fibrer i motsats till kardgarn som kan spinnas av korta fibrer eller rent av restavfall från kamgarnsspinningen.

Genom att använda långa fibrer, kan man spinna garnet tunnare. Så lite som en trådtäthet på 200, vilket motsvarar 200 meter garn, väger endast 1 gram. Våra 2 ply twill sjalar är till exempel vävda med trådarna av denna typ.

När fibrerna är långa, kan man även snurra garnet mer (twists per inch), vilket ger ett starkare och mera hållbart resultat. Kardgarn har oftare en tendens till att noppa sig, då de korta fibrerna är svåra att hålla på plats när det färdiga tyget används.

Kardgarn ger ett mera fluffigt resultat, då de korta fibrerna sticker ut från garnet. Kamgarn har ett blankare och lättare resultat.

Distribution

Liberaliseringen av den kinesiska ekonomin under 1980-talet förde med sig en period då priserna på kashmir steg och kvalitén föll. Försäljningen av kashmir produkter föll med ca. 30%. För att stabilisera distributionen och kvalitéten av de eftertraktade fibrerna, införde den kinesiska regeringen 1989 regleringar som skulle höja kvalitén på lyxfibrer för export. Det blev nu ett krav att de exporterade fibrerna skulle kvalitetskontrolleras. Under 1990 upprättades Cashmere Foreign Trade Center för att säkerställa kvalitén och kontrollera priset på de exporterade lyxfibrerna.

I 1991 infördes ytterligare regleringar av den kinesiska regeringen, med krav om att alla textilvaror skulle märkas med ursprung, och endast exporteras till länder som hade ett bilateralt handelsavtal med Kina. Idag är situationen annorlunda. Marknaden för kashmir och andra lyxfibrer är mera fritt i Kina och kontrolleras inte längre av regeringen.

Marknadsföring

Tills nyligen skickades majoriteten av fiberproduktionen till Skottland och Italien där den användes till framställning av textilvaror i lyxklassen. I slutet av 80-talet började Kina och Mongoliet att själva spinna och väva kashmir. Slutprodukterna var inte av samma höga kvalité som de skotska och italienska, men de var billigare. Därför ändrade marknaden sig, och de skotska och italienska producenterna upplevde att det blev svårt att få tag på den mängd råmaterial som behövdes. Som följd, började europeiska producenter att samarbeta med kinesiska fabriker. Samarbetet löste de långa leveranstiderna samtidigt som kvalitén höjdes på de kinesisktillverkade textilerna.

Med så högt prissatta produkter är det inte någon överraskning att marknaden är full med förfalskningar, där kashmir garnet är blandat med ull och andra billigare fibrer. Cashmere and Camel Hair Manufacturers Institute (CCMI) utför stickprov där de köper kashmir produkter på den öppna marknaden för att analyser och kontrollera att innehållet stämmer överens med varudeklarationen.

Kashmir produkter distribueras över hela världen, men de största kunderna är USA, Japan och Västeuropa.

Kashmir eller pashmina?

Benämningen pashmina har efterhand mist sin betydelse eftersom den använts allt för frikostigt. Det är därför svårt att skilja myt och fakta från varandra när det gäller ursprunget till denna typ av fibrer.

Ursprungligen tillverkades pashmina sjalar och halsdukar i Kashmirregionen av handspunna och vävda kashmir fibrer som samlats ihop för hand från marken och buskarna där getterna levde. Indien är inte en stor producent av kashmir, men i Kashmirregionen tillverkas halsdukar och sjalar av mycket hög kvalité.

Så småningom började vissa tillverkade att marknadsföra kashmir sjalar som pashmina, även om de tillverkats utanför Kashmirregionen. Det ledde till en viss förvirring, och idag används kashmir och pashmina synonymt.