Vi befinner oss i Nepal, närmare bestämt i Thamel lite utanför Kathmandu, där vi är på leverantörsbesök hos CASHMERE CULTURE som tillverkar de ursprungliga pashminasjalarna som vi, bland andra accessoarer, säljer på PashminaWear.
En kort berättelse om pashmina ull
Pashmina - eller cashmere – är en anmärkningsvärd praktiskt användning av en animalisk biprodukt som annars hade gått till spillo. Varje år när getterna i Himalaya, som kallas changra här i Nepal, fäller och tappar sina fina underull så börjar man samla denna dyrbara ull. Underullen håller getterna varma under hela vintern där de lever i den svåra terrängen där bönderna slagit sig ner för att föda upp dem. Under våren när de börjar fälla, borstas getterna för hand så att inte det dyrbara håret går förlorat.
Insamlingen av ullen är det första steget i skapandet av de vackra pashimnasjalarna och halsdukarna. Det är en långsam process, men den är hållbar och säkerställer att detta gamla hantverk inte går förlorat och ser på det sättet till att garantera arbete till stor del av lokalbefolkningen i detta fattiga land.
Håren, eller pälsen, är där det hela startar. Hårfibrerna som används hos CASHMERE CULTURE är bara i genomsnitt mellan 15 och 16 mikrometer i diameter. Efter att ullen är kammad, sorterad och rengjord så blir den spunnen till kashmirgarn. En viktig egenskap hos garnet är antalet tvinningar per meter. Twists per inch heter det på engelska, och det är ett mått på hur hårt garnet tvinnas. Tvinningarna håller samman de tunna fibrerna och ju fler tvinningar per meter desto starkare och mer varaktigt är garnet medan ett lägre antal tvinningar ger ett mjukare och skirare resultat.
De anställda hos CASHMERE CULTURE använder sina år av erfarenhet till att hitta den rätta balansen så att man får ett slitstarkt men samtidigt vackert och mjukt garn som kan vävas till sjalar som är vackra och som samtidigt håller i många år. När garnet är ordentligt tvinnat undviker man att slutprodukten blir noppig eller luddar, något man ofta kan se på kashmir av dålig kvalité. Här använder vi garn med 200 tvinningar på meter vilket motsvarar ca. 5 TPI. Det är en fascinerande detalj. Inget lämnas åt slumpen.
Stolt hantverk och maskiner från en svunnen tid
Vid vårt besök hos CASHMERE CULTURE är det första som möter oss rader av ännu ofärgade pashminasjalar som fladdrar glatt i den lätta brisen. Vi har precis stigit in genom porten till den nya fabriken som uppfördes efter den kraftiga jordbävningen 2015 som förstörde den gamla byggnaden.
Innanför är det härligt ljust och rent och allt verkar välorganiserat. I mitten finns det en stor öppen lokal som är fylld med konstiga maskiner från en svunnen tid. Maskinerna drivs med hjälp av händer och fötter som spinner och väver det obegripligt tunna kashmirgarnet som efter en komplicerad och tidskrävande process omvandlas till eftertraktade sjalar.
I det första rummet vi stiger in sitter tre kvinnor och spolar garn från de stora garnspolarna till de små spolarna som används vid vävningen. De använder sig av en simpel anordning. Ett cykelhjul och en kedja fäst i en stålram. Varför göra det mer komplicerat än nödvändigt? De tomma spolarna ligger spridda på golvet kring deras fötter och framför dem står en balja full med de färdiglindade spolarna. Det är simpelt, med det fungerar.
I det stora rummet finns en större maskin med ett hjul som spolar om garnet på stora spolar. Ett dussin åt gången. De stora spolarna används till tygets varp, alltså den längsgående tråden i ett vävt tyg, medan de små spolarna används till inslagstrådarna som går tvärs över tyget.
Vävstolarna drivs med händer och fötter. Så har det alltid varit. Nästan allt här i fabriken körs utan elektricitet förutom belysningen och strykjärnen. Att man avstår från elektricitet beror dels på den noggrannhet som dessa konsthantverkare lägger ner i sitt arbete. Själva känslan vid processen förringas när man använder maskiner. Dels så är det ofta strömavbrott i Nepal och det är inte ovanligt att strömmen är borta i 12 - 14 timmar om dagen.
Kumar Shrestha har arbetat som vävare i ungefär 10 år. Kumars kompetens är tydlig när man iakttar honom. En remsa med hål, tryckt på ett pappkort bestämmer vilket mönster som ska vävas. Ränder eller rutor, det hela börjar hos Kumar. Vävarna för en del väsen, men det är med en rytm, nästan som ett instrument som spelar musik med ett oavbrutet klick och klack. Koncentrationen lyser om dem medan de arbetar fokuserat med de fint inställda maskinerna. Kumar ställer in några hjul på sidan av vävstolen medan han väver ett vackert fiskbensmönster medan inslagstråden åker i hög fart tvärs över tyget. Från höger till vänster och tillbaka igen. Det är fascinerande att titta på och det gör mig glad att tänka på att i dessa tider med helautomatiska maskiner och robotar, finns det fortfarande utrymme för detta gamla hantverk. Det är mycket tidskrävande men när man står med resultatet i händerna är det väl värt det.
Öga för detaljer
Efter att det färdigvävda tyget tagits bort från vävstolen förs det in till ett annat rum där en grupp kvinnor inspekterar det vävda pashminatyget. Tyget breds ut över en särskild ram där man under ljus tittar efter eventuella fel. Varje centimeter kontrolleras för fel som korrigeras för hand med nål och tråd. Det är ett mödosamt arbete med nödvändigt för att säkerställa kvalitén på slutprodukten. Vid den här tidpunkten har inte sjalarna blivit utskurna än men man kan se markeringar var de ska skäras. Sjalarna kommer aldrig bli ”perfekta” tillåter jag mig att tala om, men de är så nära inpå perfekta som det överhuvudtaget är möjligt. Efter färgningen av sjalarna kontrolleras de ännu en gång.
Efter att det vävda tyget är kontrollerat och felen åtgärdade, skärs det ut till individuella pashminasjalar varpå de tvättas och färgas. Det är en överraskande syn att se dem koka i stora kar som om det var en magisk trolldryck från en saga. De unga kvinnorna rör om i karen som innehåller sjalarna och om de inte är naturfärgade så tillsätts den valda färgen i det här stadiet. Det förvånade mig att något så tunt och skirt kan kokas så hårt men det kan det alltså. En annan kvinna rullar försiktigt upp en vacker blå sjal ur karet och bär över den till en cylinder. De berättar för mig att det är för att göra de vackra färgövergångarna som man kan se på en del sjalar. Jag är mållös. Båda över den skicklighet jag har bevittnat, men också över att man med relativt enkla tekniker kan skapa så unika och vackra saker.
Efter färgningen av sjalarna torkas de på torkstreck i solen varefter de stryks noggrant. En sjal från CASHMERE CULTURE väger i genomsnitt endast 65 g.
Till slut kommer vi till den sista stationen i fabriken där Saraswoti Rai syr etiketter på de färdiga pashminasjalarna medan Rama Ghimire försiktigt packar in varje sjal för sig. De två kvinnorna är sist i ledet i en process som startade med att en get som gick och betade i de avlägsna sluttningarna vi kan skymta långt bort i horisonten. Vårt besök hos CASHMERE CULTURE har kommit till sitt slut och jag känner mig priviligierad över att få insikt i denna fantastiska process. Varje pashminasjal som lämnar företaget har gått igenom händerna på 51 personer, och vi är fortfarande förbluffade över hur mycket arbete som ligger bakom tillverkningen. Efter mitt besök kan jag i mycket större utsträckning uppskatta sjalarnas kvalité, skönhet och inte minst hållbarhet.
Vi lämnar CASHMERE CULTURE och vänder näsan hemma en erfarenhet rikare. Nepal är ett fattigt land, men vi har bara varit hälsade av vänliga och gästvänliga människor. Vi ser fram emot att besöka landet igen nästa år. Vi är glada över att kunna bidra lite till landets ekonomi genom att importera fina sjalar, och är stolta över att kunna erbjuda våra kunder i Sverige en unik produkt som är handgjord i hela.
Om du vill köpa en pashminasjal hitta vårt utbud här.